Tomheten efter dig
Tomheten ær den enda sanningen..
Sockererta,
1 tiår siden
Tågets dunkande slumrar mig i ro, hållplats efter hållplats, mænniskor byts ut med andra mænniskor, några levande, andra nestan døda.
Ensam med mitt brustna hjærta sitter jag hær i kupeen, ser ut gjenom fønstret. Imman bildas av mina andetag, tårar trillar sakta ner från mina kinder.
Jag kænner saknade av din totala nærvaro, du omsløt mig i ett rus av trygghet och værme, kanske var det bara det det var, din emotionella styrka som omsløt mig, kanske var du bara en illusjon, en illusjon som fyllde mig med styrka och mod.
Tåget stoppar upp. En tom perrong i regnet.
Lika tom som mitt hjærta,
Jag går av tåget, slår upp kragen på min jacka, stannar upp, och låter vinden suga tag i mina kinder, regnet trummar mot mitt hår.
Jag vænder ansiktet mot himlen och ber en stilla bøn..
En bøn om att jag skall få vara levande, en bøn om styrka och mod.
